Önskelista 14-08-07

Ops, nästan hundra år sen jag skrev nu. Det kanske beror på att jag just nu måste skriva examensarbete så fingrarna blöder – minst 20 sidor, max 30. Jag är inte riktigt klar än men jag är uppe i 18!

Hur som helst, jag tycker att det här är en ganska bra form för önskelistor. I stort sett alla kan se, och jag får chansen att skriva ner så att jag inte glömmer något när frågan kommer.

I år fyller jag 23. Och här kommer önskelistan så här långt för år 2014

1. Skohylla med sittbänk. Hemnes Ikea
2. Säng med förvaringslådor (behöver troligen både madrass & stomme såvida stommen inte finns för 140-säng) Brusali Ikea
3. Köksmöbelsett. Bord Aulum L270+2 stolar+bänk vit. Jysk.

4. Presentkort går också alltid hem Gina Tricot/Cubus/Ikea/Chilli

HemnesBrusaliBord L270 Aulum + 2 stolar + bänk vit Jysk

Advertisements

Tänk om

Det är förbaskat svårt att veta vad man vill göra i livet när det finns så mycket som inspirerar, när beslut som fattas måste bygga på inte bara vad som kittlar den egna tillfredsställelsen utan även hur omvärlden ser ut och vad som verkar rimligt.

Jag vill gärna ha fler järn i elden samtidigt som jag känner mig själv så pass väl att jag vet att min absolut bästa prestation infinner sig när jag har möjlighet att lägga ner hela min själ och allt mitt fokus på ett specifikt projekt det vill säga ett i taget. Detta i sin tur bidrar till en konflikt i mig där jag måste välja och det gäller att vara skärpt.

Jag måste ha med saker i beräkningen som bland annat;

  • Brinner jag verkligen för det här?
  • Har jag råd med det här?
  • Är det här någonting jag kommer vilja hålla på med över en längre tid?
  • Varför vill jag det här?
  • Kan jag leva på det?
  • Vill jag kämpa för det?
  • Finns det rum för mig?

Och hur enkelt är det egentligen att svara på de här frågorna..?
När vet man att det är fastställt, att man är enig, att man har tagit ett beslut? Och tänk om jag ångrar mig.

När jag var liten var mina drömmar många och flyktiga. Först ville jag bli inredningsarkitekt. Jag älskar fortfarande allt som har med inredning att göra men jag kom ganska snabbt där efter på att jag inte hade någon vidare lust att jobba för att lära mig rita och räkna ut planlösningar. Mattematik har aldrig varit min starka sida och på de grunderna valde jag bort en kanske framtida roll som inredningsarkitekt.
Bröllop- och/eller festfixare har också varit på tapeten. Men den drömmen suddades snart ut den med. Det var liksom ingen idé. Hur ofta stöter man på arbetsannonser där “festfixare” efterfrågas – nej. Inte realistiskt över huvud taget!
Sen läste jag på gymnasiet, för att jag har alltid älskat att sjunga och resonerat att jag fått generna för det. Att jag har ärvt den musikaliska ådran. Men den drömmen, om att kunna livnära sig på musik har jag aldrig riktigt vågat närma mig. Jag har bara tänkt att det får förbli en hobby på högre eller lägre nivå.

Nu läser jag till fritidsledare och jag älskar utbildningen, men det har aldrig varit drömmen, jag har mer lärt mig älska det. Innan beslutet togs visste jag knappt inte om att det fanns inom mig.
Nu känner jag att det har gjort mig rikare, jag känner mig mer förståndig än vad jag gjorde innan och jag vet att jag kommer bli en bra fritidsledare – för att jag vill det och ungdomar är fantastiska!

Men hur skulle jag kunna begränsa mig till enbart detta?
Mycket vill ha mer, lite vill också ha mer!

Jag sitter i tankar om jobb och utbildning. Jag stressar över det praktiska så som mat i skåpen, pengar till hyran och så vidare men samtidigt så vill jag för mitt eget välbefinnande bara fortsätta läsa och utvecklas. Om jag kunde skulle jag läsa 15 yrkesutbildningar till innan jag börjar jobba bara för att kunna välja.
Jag har formats av ett jobb som i tre års tid pendlade mellan likgiltighet, tvingad tillfredsställelse och sammanbrott innan plikten kallade. Jag sätter mig inte där igen!

Jag vill jobba med ungdomar, jag vill spela musik, jag vill omge mig med saker som speglar vem jag är och jag vill skriva. Jag vill skriva tills fingrarna blöder. Jag älskar det, jag bara gör det!

 

Strålande jul

40 dagar kvar till julafton och jag längtar
Advent med fina ljusstakar och stjärnor i fönstren, pepparkaksdeg och pepparkakor, glögg, mandel och russin, apelsiner med nejlikor och kanske lite snö?
Lucia, då stiger vi upp tidigt, tidigt på morgonen för att äta lusse-frukost hos mamma framför luciatåget på tv. Varm choklad, pepparkakor och lussekatter.
Uppesittarkväll, också hos mamma. Julgodis, bingolotto, varm blossa-glögg och förstås granen i all sin glans.
Sen har vi ju alla julbord (Minst fyra för min del i år inkl. julafton) med släkt och familj. Man samlas, det är så mysigt!

Julafton
Mellandagarna 
Nyårsafton

Här kommer min önskelista för julen 2013 🙂

  • Presentkort på Ikea
  • Presentkort på tatueringsstudio (Headbanger tattoo/ Nu eller aldrig)
  • Spakitt, finns bla på Kicks – dvs paket med (plus/minus) bodylotion, bodypeeling, duschtvål, hår/nagelvård osv

Home sweet home

Jag är helt slut i skallen nu. Hur kan man bli det av att städa?
För det är vad jag har pysslat med hela dagen, städat, städat & åter igen städat.

Och nu har jag ett rent och fint hem men världens huvudvärk!
Jag kanske borde storstäda oftare så jag slipper hålla på så länge som idag, men det är ju så tråkigt 😛

Så här bor jag (Klicka på bilden för att förstora den)

IMG_0556IMG_0557IMG_0554IMG_0555IMG_0553

Stå ut eller stå upp

Stå ut eller ta striden? Det är en fråga som man ständigt måste ställa sig själv i många aspekter av sitt liv. Och det är en väldigt bra fråga tycker jag, för den betyder att man har tänkt, och utgången av vad som sker brukar faktiskt bli himla mycket bättre om man tänker först och gör sen. Även om man ibland nästan inte rår för att man gör det omvända, ofta av ren frustration eller känslosamhet.

Att stå ut är en konst, för mig i alla fall, men jag tror att det är en riktigt bra egenskap, att bara kunna stänga av och strunta i. För i allting är det inte värt att gräva ner sig eller bli arg eftersom det kanske inte gör mer än just upprör och då är det skönare för en själv att lägga locket på.

Å andra sidan tror jag att det är viktigt att man också kan säga nej eller säga ifrån när det inte känns bra och när det är värt att ta striden. För att något ska förändras till det bättre, för att låta andra människor veta var man står, vad man accepterar och vad man inte accepterar. MEN det är en process, tror jag. Utgången av att man tar striden är ingenting som kommer märkas över en natt. Det måste lägga sig, och gro…

Det finns ingen nackdel som inte har en fördel med sig, brukar man ju säga och jag tror på det.
Där emot kan det definitivt vara värt att väga den plötsliga känslan man får innan man tar ett beslut om att stå ut eller stå upp!

8497489022_3c32107555_z

 

 

Grövelsjön

Done and done!
Nu har jag vandrat i fjällen, mellan 4-8 km per dag i en vecka.

Det var rätt tufft både psykiskt och fysiskt, att gå upp och ner för backar i bergen fulla av sten och med i alla fall elva kilo på ryggen varje dag. Att för varje dag man kom fram till platsen där man skulle slå läger packa upp tältet och bädda med sovsäck och liggunderlag för att sedan laga mat på stormkök och att dagen där på packa allting igen och gå. Att kissa i skogen & på fjället… Att allt man behövde göra, om det så bara var att tvätta av sig, byta om eller en så enkel sak som att kissa, blev så himla mycket omständigare när man var ute i vildmarken 24/7.

1174995_10151673977186429_315974762_n
Men det känns riktigt kul att ha det i bagaget! Och jag är så stolt över mig själv och alla andra som varit med på den här resan.

Faktum är att jag klarade oftast att gå i ett bra tempo, jag sov gott tre av fyra nätter och vi hade strålande solsken hela veckan. Underbart. Visst var jag lite gnällig ibland och ville hem men jag tycker att jag lyckades hålla humöret uppe över lag ändå. Kanske en del tack vare min oerhört positiva vandrings- och sovkamrat Caroline som alltid vaknar på rätt sida, det-finns-inga-hinder-och-allt-går-att-lösa-Carro. Härlig personlighet som också bidrog till att saker och ting kändes lättare, så Tack Carro!

Men vi gjorde det tillsammans, allihopa och DET är något vi kommer att minnas för livet.
Och det var dessutom den sista resan för FL2, det vill säga min klass. Så jag är glad över att vi fick tillbringa den veckan på fjället tillsammans.

 

1235892_10151675010896429_85195307_nfjäll524502_10151611398250036_203893150_n

Till min goda vän

Till dig som tror att du inte är värdefull
– Det är du visst!

Ja, jag oroar mig för dig. Men det betyder inte att jag inte vill det.
Det betyder att du är otroligt värdefull & viktig för mig.
Jag älskar dig som en syster och jag vill finnas för dig.
Det du går igenom och har upplevt har gjort dig & kommer att göra dig till en stark människa.

Jag vet att det kanske är svårt att se ljuset i tunneln nu och att det kan verka som att det är länge kvar och att vägen dit är fumlig men jag vet också att du kommer hitta ut, för jag känner dig och med dina fantastiska egenskaper så kommer du, utan tvekan hitta en väg som funkar för dig och som leder dig till en ny plats i livet där du kan må bra och fortsätta växa.

Och om du behöver en ledsagare på vägen dit kommer jag alltid att finnas vid din sida.
Du behöver aldrig oroa dig för du kommer aldrig behöva gå igenom det här ensam, aldrig!

Från en vän till en annan ❤

20130908-005927.jpg

Att vandra

Sommarfjäll

Jag har vetat om det från första början men det är ofattbart (jag har sagt det förut & jag säger det igen) hur fort tiden går.
Och det är med skräckblandad förtjusning jag lämnar mitt trygga bo, min mobil… och civilisationen för en vecka in the middle of no where, aka fjällen och Grövelsjön.

Planen är att vandra i kuperad mark in och ut ur Sverige & in och ut ur Norge i en vecka. Jag och 27 trägna, energiska, underbara (vissa otaggade) och olika medmänniskor. Ja, det är ju skönt att inte vara ensam om denna helt nya upplevelse och utmaning.
Det är det absolut bästa tycker jag, utmaningen, att få växa och kunna lägga till ännu en punkt i dokumentet “livserfarenhet”!
Att kunna säga att jag har gjort det, “and Im proud”…

blogg-header

Det jag är mest rädd för?
Att frysa. Det är jag nog mest rädd för.
Tänk att man kan vara rädd eller orolig över det. Värme som man tar för givet alltid annars. Fryser du? Stäng fönstret och ta på dig en tröja, en filt. Kanske en värmefilt!

Jag hoppas också att slippa få värst ont i ryggen på grund av min tunga ryggsäck och otränade ryggmuskler.
Och jag ser heller inte direkt fram emot att bajsa ute.

Men jag vet att det ordnar sig och att man nästan alltid lyckas göra det bästa av situationen!

 

 

Who knew

Jag blir så ledsen…

När jag var runt fjorton år gammal tyckte att jag hade sån tur när jag fick veta att jag skulle få tandställning helt gratis för att rätta till detta lilla lilla fel i min mun.  Två stycken sneda tänder skulle på sin rätta plats och jag skulle få ett “milion-dollar-smile”.
Jag drog ut två tänder i överkäken för att dom sneda tänderna skulle få mer plats och sen fick jag lida pin med räls i två år och regelbundna besök hos tandläkaren.
Inga konstigheter, jag har aldrig haft tandläkarskräck, snarare tvärt om. När jag var liten gillade jag att gå till tandläkaren. Ibland fick jag något slags överdrag på tänderna som smakade banan, leksaker och småprylar, toppen!

Efter två år fick jag äntligen ta bort rälsen. Första intrycket av mitt nya leende var att jag blev lik morfar men allt eftersom var jag mer och mer nöjd och har aldrig ångrat behandlingen, till nu.  Om jag bara hade vetat vilken risk jag tog, för ett sånt litet så kallat “skönhetsfel” hade jag aldrig någonsin, och inte tvekat för en sekund på att tacka nej till tandställning.

Tydligen är detta väldigt sällsynt, typ en på tusen drabbas av det. Vissa tänder har bara dåliga anlag… Det vill säga, tandrötterna går sönder/tanden ruttnar och man tvingas göra rot-sköljning/rensning-& fyllning om man inte vill tappa tänderna, eller dra ut dom.
I mitt fall handlar det om framtänder, känner att valet är rätt enkelt.

Och jag som trodde att värken var i samband med en visdomstand som aldrig växer upp helt och hållet. Hmm, vad fel man kan ha.

Nu har jag varit hos Folktandvården hemma i Karlskoga tre gånger på cirka två veckor, är långt ifrån färdig och har redan en räkning på över tusen kronor. Hon sa, min tandläkare alltså, att det handlar om minst två tänder och vid senaste besöket lät det dessutom inte som att rotfyllning kunde garantera att problemet är löst, “ja, skulle du tappa tänderna så finns det ju alltid tänder med titanskruv”.

För all del, det händer saker i livet som man inte kan påverka eller styra över alls och det kunde varit sååå mycket värre än såhär.  Jag kunde likt väl fått besked om cancer, eller någon annan hemsk sjukdom.
Men jag måste ändå få säga att det här är det värsta jag varit med om. En procedur som kommer kosta massor av pengar och göra ont.
Jag är så rädd och orolig även fast jag vet att det kommer lösa sig.

Ville bara skriva av mig…

 

Vad är en bra kompis?

Jag kan medge att jag inte är världens bästa kompis alltid.
Men vad är en bra kompis egentligen & vad kan man kräva av sina vänner?

  • Jag tycker att man ska kunna prata med en bra kompis om vad som helst. Man ska inte behöva känna sig för behövande eller känna att ett visst samtalsämne är för känsligt. Där emot så ska det finnas ömsesidig förståelse, där man “okejar” med varandra, dubbelkollar och bekräftar.

Har man till exempel ältat något ett bra tag tycker jag att det är befogat att be sin vän säga till om det går över gränsen för vad man orkar eller diskuterar man ett tungt ämne kan man kolla av även där genom att exempelvis säga att du behöver inte svara om du inte vill.

  • Kompisar bör också hålla vad dom lovar. Bestämmer man något så är det det som gäller.

På den punkten har jag nog mina brister. Jag kan vara ganska impulsiv. Ena dagen känns det rätt andra dagen har jag plötsligt ingen ork till någonting.
Här tycker jag att det är viktigt att säga ifrån om man är låg och kanske inte så sällskaplig för då kan det verkligen vara bättre att ses vid ett annat tillfälle!
Men i andra fall, så vida det inte har hänt en olycka eller att man är sjuk så bör man hålla sig till det som sagts. Kan man omöjligen inte göra det av okänd anledning tycker jag att en vit lögn kan vara på sin plats…

  • En vän ska inte ljuga i annat fall än om information kan vara sårande och/eller onödig.
  • Vänner ställer upp för varandra och “har varandras rygg”.

Man står upp för sin vän om någon annan står på.

  • En bra vän ska förstå om man inte vill ses utan att bli arg för det. Fråga gärna varför men bli inte upprörd. Man tröttnar lätt om man umgåtts ett bra tag. Jag tycker om dig lika mycket men jag behöver luft 🙂

    Finns massa andra punkter också. Enligt umo.se ska en vän vara pålitlig, man ska kunna prata om nästan allt, kunna bråka och lätt bli sams igen. En bra vän ska ha egna tankar och åsikter, kunna erkänna sina fel och be om förlåtelse etc.

    Jag tycker att allt låter rimligt samtidigt som man måste ha förståelse för att alla är mänskliga och faktiskt gör misstag. Då är det jättebra att kunna kommunicera. Precis som i vilket förhållande som helst!

    Vad stället du för krav på dina vänner?

Vänner-e1339253280505